knutshemmet.blogg.se

I skrivandes stund är tårarna inte långt borta. Om det är för att jag är arg, ledsen eller trött vet jag inte. Förmodligen är det en kombination.. Jag brukar inte bli så arg, men just nu känner jag att jag skulle kunna slänga saker i väggen om det inte går min väg. Det skulle jag dock aldrig göra, men känslan finns där. Jag är arg för att jag lät mig luras och att jag nu får bo i det här förbannade kråkslotten. Jag är arg för att saker blev halvdana gjorda, trots att det utlovades att allt skulle bli toppen. Hur kan man ha hjärta att göra så mot en annan människa. Det är inte min mening att ta på mig någon offerkofta, men det övergår mitt förstånd hur man kan sätta en annan person i en sådan negativ situation.. 

 

Mitt i all ilska är jag också ledsen. Antagligen för samma anledningar som jag är arg.. Ledsen för att jag skäms över att detta är mitt s.k. hem. Stundvis känns det inte ens som ett hem. Jag vill kunna bjuda hem folk och med stolthet visa upp mitt hem. Det går inte idag. Jag är ledsen för hur jag kunde låta mig luras. Jag borde ha sett tecknen mycket tidigare och tagit tag i saker redan då. Jag är ledsen för att det gått över ett år sedan jag blev lovad att taket skulle bli bytt, jag har fortfarande inget tak.. Den ångesten det framkallar att ständigt gå runt och oroa sig för att det en vacker dag kommer regna in, skulle nog kunna ta knäcken på vem som helst. Det blir en ond spiral. Vetskapen om riskerna med att inta ha något tak, frambringar en stress. En stress som gör att man inte orkar ta tag i något istället för att få en spark där bak. Det i sin tur skapar en ny stress för man vet att man borde ta tag i det, för att det blir inte bättre av att skjuta på det. Men man orkar inte. Och så fortsätter det så.

 

Just nu står jag bara och stampar. Jag tar mig varken framåt eller bakåt, kanske tur att det inte går bakåt i alla fall.. Jag vill så mycket mer än vad jag har motivation till. Som i mina ögon blir ett misslyckande när jag inte får någonting gjort. Jag vill inte att min son ska behöva växa upp i den här röran. Jag vill kunna ge honom en hemtrevnad, något att kalla hem. För det vi lever i är inte ett hem just nu, det är tak över huvudet. Men det jag har lärt mig är att jag tänker aldrig någonsin låta någon komma och förstöra mitt liv på det sättet igen! I allt det här som sker runt omkring just nu har jag blivit en starkare person. Och jag tänker aldrig låta någon köra över mig på det sättet igen.