Ångest på högsta nivå. Att personer kan ha så stor påverkan på en. Oron som legat vilande väcks till liv med full kraft. Bara genom att se dem på på avstånd. Det hugger i magen och bröstet, regerar på varje litet ljud. Nu kommer de. Inget nytt har hänt än.. Men allt det gamla kommer som en käftsmäll. Jag vet att jag skrämmer upp mig själv, men jag kan inte hjälpa det. Jag har inte kontroll över dessa känslor. Jag har blivit starkare, men inte tillräckligt. Jag vill inte ge dem den tillfredsställelsen, varje gång är som en förlust i en viktig match. Jag har inte slutat kämpa för att kunna hantera dessa känslor. Men i skrivandes stund vill jag bara ge upp. Men jag kan inte. Jag har något som betyder mer, någon att kämpa för. Det ger mig hopp. Det lilla ljuset som behövs för att resa sig upp, borsta av sig gruset och fortsätta framåt.
Imorgon åker vi hem. Det är med blandade känslor, dels lättnad dels ångest. Lättnad för att komma hem till "tryggheten". Men ångest över att det är kaos även hemma. Men kaos på ett mer materiellt sätt. Något lättare att hantera. Tror jag. Känslan av att svika sitt barn genom att bo i ett renoveringsobjekt är inte alltid så lätt att hantera. Jag känner mig misslyckad och värdelös. Men jag är inte beredd att ge upp än. För jag är nog lite av en drömmare. Mina drömmar ger mig en framtidstro. Tron på att någon gång kommer allt bli bra. Men när det kan bara tiden utvisa..